Nattliga monologer 10: Natt på vita duken

Publicerat i Nattliga monologer av

Borde ha kallats en dekalog

Tankar om natten. Jag brukade tänka bättre på nätterna. Då, när jag tänkte de stora tankarna.

Stilla silar ljuset genom gardinerna. Biljusen lyser upp väggen, kastar blommornas skuggor stora och svepande. Sedan är det mörkt igen.

Det är natt.

Varför flyter tanken bättre om natten? Vad är det som gör att livet känns närmare? Är det mörkret, att horisonten krymper? Är det minnet i de äldre delarna av hjärnan som kopplar på, väcker djurinstinkter i oss? Är det frihetskänslan, att inte ha några måstan?

Natt, många timmar av stillhet, fokus, té och koncentration.

Alla dessa samtal. Med uppriktig blick, ivrig röst och medveten närvaro. Kanske är det minnet av alla de nätterna som ger natten skimmer?

Eller så är världen avskalad, begränsad, och därmed mer hanterbar. Det som finns nära är det enda som räknas. Har du märkt att ljuden förändras på natten? Eller kanske är det vår hörsel som fokuserar bättre. Allting är tystare, och kräver mer koncentration. Natten gör rummet till en scen, med begränsad och fokuserad belysning, gärna bara stearinljus. Teaterfoajéer, kyrkor och natten, de delar samma viskande tonfall. Och kanske samma förväntan.

Jag tycker det är lättare att tänka efter mörkrets inbrott. Det är som att jag ser klarare på något sätt. Jag har alltid gillat nätterna. De är som bäst mättade av upplevelser, tankar och känslor. De skapar en gemenskap som är enkel, instinktiv och direkt. Det är lättare att visa känslor, och empati.

Kanske är det allt tédrickandet, denna ritual. Det var länge jasminté. Det smakar inte riktigt likadant på dagen. Någonting med doften, någonting med vattnets hårdhet förändrar smaken. Så vi brukade äga nätterna!

Samtalens spiraler var oförutsägbara, och just därför så givande. Det fanns ingen agenda. Utom kanske att ibland försöka imponera med något briljant. Det var en nattens gemenskap.

Det är borta nu. Människor, liv, tankar, vänner, vänskaper, kärlek, insikter, vilja, längtan. Inget synligt blir kvar, men jag tänker gärna att jag bär en del av det inom mig. För minnena finns ju, sköra och svekfulla som de är, innehåller de samtidigt stoft från det jag en gång var, och den jag en gång var.

Nattliga monologer 9: Helsinki-Sodankylä all night long

Publicerat i Nattliga monologer av

Klockan är tre på morgonen när biografdörren nere till vänster om filmduken öppnas ut mot det skarpa solljuset. Tre trappsteg ner och de svartvita bilderna ersätts av hårda kontraster. Myggor och låga hus. Pulsen dunkar mot tinningen, en tunn strimla skiljer oss åt. Doften av ved som brinner i närheten. Nästan som om vi vore i västern, lite ur fokus. Med en tänkt cigarett dinglande i vänstra mungipan och en enstavig slängkäftdialog. Att vandra bland de perfekta kulisserna. Tröttheten skimrar också bakom stängda ögonlock. Allt långt borta är mycket nära. 

Vi är zombies som vacklar längs med husväggarna. Allting blir en film, och vi är statister. Cirkustältet, det hårda skolgolvet som säng, ständigt samma frågor i gymnastiksalen, mängder av grillad korv med senap. Blaskigt öl. De ännu levande vandrande filmikonerna vid frukostbordet på det lilla (och fula och alltid fullbokade) hotellet.

Midnattssolen. Skrönorna. Filmhistorien. Allt hänger ihop. Vi vandrar i gränslandet, vi vandrar sakta men målmedvetet. Under några dagar finns bara detta, en osannolik drömvärld som jag tar för given. Tills den inte längre finns inom räckhåll. Tills den en dag har glidit bort i dimman. 

Dygnsvändningen påverkar minnet, påverkar sinnena. Människorna tunnas ut till långa streck, tankarna sjunker i floden. Det ständiga undantaget, tillfällighetens magi. Tid som matas in, likt tomflaskor (koff, förstås), som väntar på att pantas. Det hårdkoktas möjlighet. Ekande avlägsna repliker med tidens diktion. Svartvit.

Vi har tagit oss ända hit, vi har besegrat. Luften är tätare, ljuset skarpare. Hit men inte längre. Här släpper du taget, men du faller inte. Samma kontrakt gäller för dig som för de där uppe på vita duken. En akt i taget, men oundvikligt mot slutet. 

Vad blir kvar? Vart har ni tagit vägen? När börjar nästa filmvisning?

Nattliga monologer 8: Måndans

Publicerat i Nattliga monologer av

Dagsljuset bleknar sakta bort och tar dagens ljud med sig. Mörkret sprider sig från skogens granar ut över sjön, ut över himlen, slät och mjuk. Skogen är tyst. Sjön är tyst. Vinden är tyst. Månen tittar fram, svullen och rödgul. Och stor. Det känns som om den kommit närmare. Visst ser du det också? Det känns som om den ser på mig, på oss. Visst märker du det också? Den rör sig snabbt över trädtopparna, över öarna. Den rör sig målmedvetet, utan att tveka. 

Kan vi dela på natten, du och jag? Om du lägger dig här brevid, på mage, kan jag rita kartor på din rygg. Rita upp hela världen och berätta hur livet kommer att bli. Känna kittlingarna i fingerspetsarna. Din hud ett landskap dränkt i värme. Gränslöst. 

Vi går försiktigt för att inte trampa på någon groda, eller trampa snett och falla. Det är för mörkt för att läsa etiketten, men det spelar ingen roll, jag skulle antagligen ändå inte veta vem det var. Finska stenkakor, dramatiska rytmer och en röst som drar andan ordentligt. Stora känslor i det raspiga svarta. Mormors hemligheter utsjungna. Vi håller varandra i händerna och dansar en vild och galen dans i månljusets sken. Ingen ser oss, men alla hör oss. Musiken fyller sjön, svävar över vattnet.

När skivan är slut sätter vi oss på det solvarma berget och skålar. Kall cava i höga glas. Sedan är det dags för nästa skiva. Vi reser oss högtidligt och lyssnar efter de första tonerna.

Du kan aldrig få nog. Kartritandet går från elektriskt till utforskande. Om du kunde skulle du spinna. Vi släcker den sista lampan och omfamnar mörkret. Vi liksom sjunker in i det.

Efteråt andas vi ut, nöjda och avslappnade och småskrattiga.

Nattliga monologer 7: på rygg

Publicerat i Nattliga monologer av

Du fick dina första intryck där. Ljus, former, konturer. Ljud. Golvet var ditt. Din hela värld. Ett slitet plankgolv täckt av trasmattor i dova färger. Du låg på rygg och tittade. Tittade upp mot taket. Tittade på lekställningen med skramlande ljudförande saker. Tittade upp mot oss, leende. Lägenheten var mörk, också mitt på dan. En avlång samling rum (det var itne mer än två) och ett kök i ena ändan, in mot gården.

Jag kommer inte ihåg så mycket. Det var en kaotisk tid. Dag blev natt blev dag. Det måste ha funnits möbler, men jag kan inte se dem längre. Vi måste ha lagat mat, tittat på TV, bytt blöjor. 

Ute, bruset av bilarna som aldrig upphörde. Ute, blött avgasfyllt monotont. Inne, tiden stod still.

Vad tänkte du på där du låg? Scannade din hjärna av omgivningen och registrerade allt som hände runt omkring dig? Såg du världen med den förundran som dina vidöppna ögon tycktes antyda? Uppfattade du nattens mörker? 

Du var liten, där i din färgglada sparkdräkt. Du låg på en gul schackmönstrad filt. Du var för liten för att sträcka dig efter leksakerna i plast som hängde över dig, men du tittade uppmärksamt, reagerade på ljuden som de kunde göra då vi tryckte på dem. 

Du var liten, men inte hjälplös eller skör. Det räckte med att du fyllde lungorna och meddelande världen om något inte var till ditt behag. Världen reagerade snabbt. Natt som dag.

Jag har alltid tyckt att ord är meningslösa, så där egentligen. Ett fullgott vrål, eller ett illtjut fungerar minst lika bra. Alla kommer springande. Och blickarna. Stumfilmsstjärnor och bebisar har världens mest uttrycksfulla blickar. De rymmer oceaner av ord. Med sådana blickar i arsenalen behövs inte språket.

Vi bodde där en mycket kort tid. Jag var glad när vi hittade något annat. Jag tyckte inte om hur smutsig luften alltid kändes så fort vi gick ut genom dörren. Men jag var tacksam för att vi med så kort varsel lyckades hitta tak över huvudet. Och för dig blev det den första bekantskapen med Helsingfors. För det märkliga är ju att ingen av dina föräldrar är härifrån. Vi är båda invandrare. Främlingar. Men du, du är barfotahelsingforsare. Och din promenad genom en stad att ta i besittning, att göra till din, den började precis här.

Det är redan länge sedan. Jag har glömt de små vardagliga detaljerna som utgjorde vårt liv då. Jag kan inte heller se mig själv som nybliven förälder. Det är inget jag sörjer, livet levdes, just så som det skulle. Där borta på andra sidan havet stod de två tornen ännu. Den ena supermakten hade imploderat och i den andra utropades att historien nu var slut. Det visade sig vara en sanning med modifikation.

Nattliga monologer 6: Nattens trygga famn

Publicerat i Nattliga monologer av

Det var en mörk och stormig natt. Björkarna på gården kastades våldsamt runt, som elvispade. Deras långa, lövlösa svarta grenar raspade hårt och ofta mot fönstret i storarummet. De kändes levande, men inte mänskliga, deras rörelser spasmiska men ändå med en aning intention. Gatulampornas gasgula sken vacklade fram och tillbaks längs våra väggar. Inga bilar körde på gatorna. Staden, eller en stor del av den, sov. Inga människor syntes på trottoarerna. Nattbusen hade kört sin sista tur. Tidningsutdelaren hade inte ännu stigit upp för att dela ut morgondagens nyheter.

Lamporna här inne är släckta. 

Halvdunkel råder. 

Jag har just vaknat.

Vet inte vad som väckte mig.

Alla andra sover. Till och med hunden.

Tassar ut i köket för ett glas vatten. Hör hur ett begynnande regn börjar slå mot fönstren och de piskande lövruskornas ljud förändras. 

02:42. 

Midnatt passerad med marginal. Men ännu inte vargtimmen. Timmen då de flesta människor dör, och föds. 

Den tyngsta timmen.

Känner mig underligt vaken. Minns inget alls av drömmen. Vaknade plötsligt, men inte med ett ryck. För några ögonblick, med ögonlocken slutna, vet jag inte om jag sover eller är vaken. Jag är lätt desorienterad, är det morgon eller kväll?

Är det nu eller då?

Jag minns.

De långa nätterna, fyllda med samtal och tankar. Då när världen kändes oändlig, allt var möjligt och inget ännu hade hänt.

Jag såg mig själv som en nattmänniska då. Världen förändras vid solnedgången. Andra kreatur tar över vaktskiftet. Ljuset blir mjukare, böjligare. 

Stressen avtar. Pulsen saktar ner. Tankarna får färg och form.

Det är sällsamt.

Kanske är det därför jag har sovit så gott de senaste åren. Sällan riden av mardrömmar. Sällan med sömnproblem.

För att jag känner mig hemma i natten. Hemma, eller trygg.

Jag kan hålla i det ögonblicket. En liten stund.

Där borta är sängen. Med det inbjudande täcket, den mjuka dunkudden. Sängen där formen av min kropp ännu kan anas.

Jag ska just resa mig och gå tillbaka dit.

Om ett ögonblick.

Mitt ögonblick.

Nattliga monologer 5: Den sista sträckan

Publicerat i Nattliga monologer av

När vi närmar oss hamninloppet har dagen blivit kväll. Kustens långa mjuka remsa har ersatts av ljus i mängder och regelbundna former.

Kvällen är ljum, det är nästan vindstilla.

Den starka söta doften av blommor som följt oss under dagen blandas nu med en annan söt lukt. Lukten av strand. Tång, sjögräs och något som förmultnar. 

Vi glider förbi den oändliga vågbrytaren för motor, och känner oss väldigt små. Last- och tankfartyg ligger utspridda för ankar lite huller om buller. Deras ljus speglas i det mörka vattnet. Dieselångor och matos dyker upp ur mörkret. Fartygen är som små världar, flytande omöjligheter. Innanför vågbrytaren är Medelhavet kav lugnt. Måsar skränar högljutt men osynligt. Blinkande ljus visar vägen, som så många gånger förr. Även vi är en liten värld för sig.

Den sista sträckan under en lång dag kan kännas nästan oändlig. I skymningen går det inte längre att bedöma avstånd. Det som känns nära intill fortsätter att vara utom räckhåll. Vi har inte bråttom, det kan man inte riktigt ha på en segelbåt. Trots det längtar jag efter att få komma fram, lägga till, och slappna av. Det här är en övning i att vara närvarande. Övningen har pågått sen vi kastade loss för väldigt många timmar sedan. Nu känns rörelsen, båtens lunkande takt, i kroppens alla ben. Vi är ett med rörelsen.

Framför oss i det tilltagande mörkret breder Barcelona ut sig. Av miljonstaden ser vi bara pirer, lyftkranar och den här vågbrytaren som vi redan sett från andra sidan. Trafikljuden är dämpade, och andra ljud kommer inte just från staden. 

Jag vet inte hur länge det tar, eller var vi slutligen lägger till. Jag minns den sista sträckan in till kaj, fast jag glömt mycket annat från resan. Jag kommer ihåg känslan, ljusen som speglar sig i vattnet. Jag kommer ihåg känslan av att vara vid liv.

Nattliga monologer 5: Den sista sträckan.

Nattliga monologer 4: Mörkrädd

Publicerat i Nattliga monologer, reflektion av
Ditt inre ansikte tittar på dig.

Svarta konturer, otydliga former. Det kan vara vad som helst. Har du tänkt på hur saker, alldeles vanliga saker i vår omgivning, tappar sina former och blir till svarta utrymmen, till outtalade möjligheter, efter mörkrets inbrott? Kombinationen av välbekant och okänt, otydligt, gör förvandlingen extra skrämmande. Det som ligger under ytan. Det som du håller i schack med lampor, aktiviteter eller andra människor, bubblar fram, och du är chanslös. 

Skiljelinjen mellan oss och kaos är hårfin. Det är lätt att glömma bort det ibland.

Varför är mörkret skrämmande? När jag kör bil genom natten är det intensivt, vackert, men också farligt. Hastigheten (som inte behöver vara särskilt hög) suger i magen. Världen är upplyst, men bara en smal remsa och bara en sekund åt gången. Allt det andra är osynligt. Kanske finns det inte. Jag tänker ofta att de när som helst kan dyka upp. De stora runda ögonen som bländas av ljuskäglan, och för ett ögonblick ser rakt in i mig. 

Trots alla våra försök att leva i ljuset hittar mörkret alltid en väg in. Varje gång vi blinkar möter vi mörket. Varje gång vi somnar. Mörkret finns också inom oss, och det svarar gärna på tilltal. Även mörkret behöver annat mörker för att känna igen sig. För att växa och fylla ut sin plats. Så nej, att förneka mörkret är inte lösningen. Dessutom är det omöjligt, av de skäl jag angivit ovan. Det är bara att acceptera. 

Betyder det att mörkrädslan är obefogad? Inte alls. I mörkret finns såväl påhittade som högst verkliga monster. Mörket inom oss tar gärna över om det kan. Och i universum dominerar den mörka massan (och energin). Nej, jag tror inte vi kan förneka mörkret, eller jaga det på flykten. 

Att omfamna mörkret som en länge förlorad vän är även det riskabelt. Det fyller all plats som det kommer åt, och gör vad det kan för att få mer. Mörkret är en hunger utan slut, något bortom förnuftet. Du kan alltså inte tala det till rätta, eller styra det. Mörkret är sig självt nog, det är bortom vår förmåga att förstå.

Med augusti kommer de mörka nätterna. Prasslet i väggarna, vågor som slår mot klipporna. Med augusti kommer nattankarna, vind som drar i grenarna. Blinkande stjärnor och moln som pilar över himlen, gömmer månen. Blommorna har blommat ut, fåglarna har flytt sin väg igen. Kvar finns mörkret. Mörkret och den smygande nattkylan.

Kanske handlar det här därför om någon slags balansgång. Inte älska, inte förneka. Inte släppa in, inte stänga ute. Eller? Inte är det väl själva mörket i sig vi ska undvika? Det är väl snarare det som gömmer sig där? Inte de inbillade, utan de högst verkliga monster som lever av skuggan. Det där som också bor inne i oss, och som vi måste våga bemöta, eftersom det inte kommer att försvinna. 

Mörkrädslan är befogad, men om den gör dig paralyserad när strålkastarlujset bländar dig mitt på vägen kommer den att ta livet av dig. Lika säkert som fullständig avsaknad av rädsla kommer att göra.

Eller?    

Nattliga monologer 3: Med luren mot örat

Publicerat i Nattliga monologer, reflektion av

Det är luren mot örat och ögonen fast. Natten ute blir natten inne. Vi är röster. Röster som fyller etern. Du och jag, självklart. Den slags närhet som ännu är hudlös. Beroendeframkallande och lätt att missbruka. Där ute är gatorna osäkra, mannen med k-pist smyger i förortens buskar nära ditt barndomshem. Hot sprayas på betongväggar, men Palme lever ännu. Något ligger och trycker i hörnen, bidar sin tid. Det är öra mot öra och vad kan egentligen sägas då? Linjen är öppen i timmar. Det är långa andetag av delad tystnad. Plötsliga infall som bubblar fram. Det svaga prasslet från telefonlinjen. Luren obekväm mot kudden. En eufori som börjar i tåspetsarna. Ordbilder fyller den imaginära himlen, genomskinliga, omöjliga luftslott. Nattens samtal fyller hela världen och tiden finns inte. Inte egentligen. Det enda som finns är detta pågående nununu. Och vivivi. Jag var helt säker på det då. Så säker att jag inte ens reflekterade över det. Jag tog det för givet, och ansåg det självklart att jag hade rätten till det. Ingenting att skriva om, analysera eller betrakta utifrån. Nej, inga tvivel skymde sikten. 

I natten växte världen och blev oändlig. Blev möjlig. De vanliga hierarkierna upplöstes. Medelsvensson hade gått och lagt sig för länge sedan. TV-rutan slocknat. Alla fönster var mörka, både på kontoren och i höghusen. De gulaktiga gatlyktorna gungade i vinden, lyste upp tomma gator, raderna av parkerade bilar. Vi som var kvar var de utanför. Det var inget konstigt med det. Där fanns ingen avundsjuka, snarare tyckte vi synd om knegarna. De som köpt nitlotten och gått på systemet. Vi, vi skulle något annat. I natten utan konturer var luftslotten verkligare än vardagen. Och närheten, den värmde. Den fick kroppen att pirra och gjorde mig klarvaken. Kroppen var så påtaglig, så tillräcklig. Det minns jag tydligt, fast jag säkert glömt det mesta andra, det runtomkring. Orden var smekningar, försiktiga krumbukter och avsiktliga sidospår. Det handlade verkligen inte om att komma fram, utan om att vara. Jag speglade mig i natten och lät resten vara. Jag smekte din rygg i oändliga cirklar och du låg med ögonen slutna. 

Nattliga monologer 2: Han och hon

Publicerat i Nattliga monologer, reflektion av

Så nu har vi blivit främlingar, han med det trassliga håret, hon med de trassliga relationerna. Det fanns en tid då de var en, eller det var åtminstone vad deras kroppar sa varann där i halvdunklet. Kanske var det åtrån som spökade, hur ska man egentligen veta? Utan att blinka sprang han efter henne, ner för trappan, rådvill. Det var alltid samma sak i skarpt läge. Den frusna minuten, blanksteg. Att sätta sig i en annan bil och uttala längtan. Att omsvepas och sätta tilltron till ögonblicket. Det var en eld och jag lockades, kanske saknades impulskontrollen. Det var ju trots allt bara tisdag. Han tänkte ofta så, såg scenen spelas ut som handlade det om en pjäs, eller om någon annan. Det var åttital och färgskalorna var annorlunda, lite som bleknade färgfotografier. Det var här och nu, men bara för ett fåtal. Fast aldrig var väl luften så klar, tankarna så rena. Det fanns ett intensivt och det kändes. Det fanns och det hade sin egen agenda. Ibland kunde jag känna att jag bara var en passagerare i min egen kropp. Jag kunde höra mig själv säga saker, uttrycka åsikter som jag förundrat lyssnade på och undrade vad som sedan skulle komma ur min mun. Ibland svävade jag en bit ovanför, det var, när man tänker efter, en ännu mer corny känsla. Att vara där, men intill.

Ja, längst ner i botten fanns nog detta. Det var så självklart.

Och ingen hade någonsin känt så förr. Detta här och nu speglade ett unikt ögonblick i mänsklighetens historia, vilket tyvärr de flesta aldrig lade märke till. De var alltför upptagna av sina egna problem. Ingen tittade hitåt. Om de hade gjort det, om så bara för ett par sekunder, hade himlen lysts upp av fyrverkerierna och allt skulle varit förklarat. Som det var fick vi hanka oss fram bäst vi kunde. Snåläta på Bullens’ och slicka tallrikarna rena. Se hela skådespelet men inte kunna ingripa. Det är sådant som kan få en människa att tappa livsgnistan. En långsam stadig nedgång i svartvitt med det där smöriga soundtracket till. Det där som A bandade på c-kassett åt dig, och du inte förstod att läsa mellan raderna. Du var ett sådant represserat barn. Alltid i kontroll, sällan närvarande.

Hennes spiral såg lite annorlunda ut. Det var ett väldigt sökande efter bekräftande och en stor nyfikenhet (som inte ansågs riktigt passande) som ledde till trassligheterna. Mest och oftast för andra. Den som befinner sig i stormens öga vet att det är lugnt där. Tillochmed svårt att riktigt köpa meteorologens varningar och förmaningar. Det är också sant att det som vi inte släpper inpå oss sällan kan skada oss på djupet. Jo, det kan låta paradoxalt, men ingen tror väl längre på självhjälpsböckernas uppradade 6-stegsvardag? Paradoxer är till för att leva med. Detta gav henne ett visst skydd mot de värsta stormbyarna och gav tillräckligt med styrfart för att låta det hela hålla på. Där och då fanns tiden inte. Det var omöjligt att tänka sig en ålderdom, försjunken i förälskelsen av sig själv. Allt var avhugget, ständiga avbrott och ingen vilja att ta i saker. Hellre då brygga en kopp Lapsang till och se gatlyktornas skugglek på väggen. Kanske, bara kanske skulle allt kännas annorlunda imorgon. Kanske, bara kanske, fanns inte tiden.

Nattliga monologer 1: Alla hör vi röster

Publicerat i Nattliga monologer, reflektion av

Här kommer den första i en serie nattliga monologer. De är alla fristående, men kompletterar, korrigerar och kommenterar ofta varandra. Du hittar dem under etiketten nattmonologer.

Varför ska man tala om ingen lyssnar? Natten är tystnadens tid, de flesta av oss sänker rösten helt automatiskt när mörkret kommer. Vi gör det på samma sätt som när vi stiger in i kyrkan, eller på biblioteket. Kanske är det det samma med vår inre röst. Hur hör du din? Är den påstridig, högljudd, envis? Eller viskar den i ditt öra? 

Alla hör vi röster. En del av dem är vår egen. Rösterna följer oss vart vi än går. När jag var yngre trodde jag på att börja om, på att lämna saker bakom sig. 

Jag lärde mig att det du lämnar bakom dig väntar en bit längre fram på vägen. Jag brukade också tro att det (minnesbagaget, det som hämmade mig, mina begränsningar) var något man gjorde sig av med, rent konkret. Som en kappsäck du lämnar kvar på rummet då du checkar ut. Nu tänker jag att det vi bär med oss, det som vi inte kan skaka av oss, är rösterna. De sitter fast i oss, ungefär som vår skugga. Kanske gör de mig till den jag är. Jag menar att de hjälper till med att fylla ut konturerna, bli en del av den helhet som är jag.

Jag vet inte riktigt var i mig de bor, eller vad de vill mig. Det vill säga, ibland är det helt glasklart vad de vill, eftersom de upprepar samma sak om och om igen. Men för det mesta är budskapen inte så klara. De är som när du har varit vaken en stund och ännu minns fragment av drömmen, men saknar stora sjok, vilket gör bilden till ett pussel med många saknade bitar. Hjärnan, som alltid letar efter mönster och samband, fyller i tomrummen, men jag misstänker att den gör det utan större insikter, mest på autopilot, och kanske, ibland, för att underhålla sig själv. Om det stämmer kommer bilden alltid att förvrängas, färgas av dina tidigare upplevelser, vilket är det enda hjärnan har att ta till. Eller, de bilder hjärnan gillar att sätta ihop för sin egen förströelse. Du kan bara vandra i de landskap du redan besökt. Utan kontext blir det du upplever dessutom verkligt, men inte sant.

Det är på sin plats att fråga sig vem som egentligen bestämmer, du eller din hjärna? Och du, ställ inte frågan om du inte är beredd på ett svar som kanske inte tilltalar dig.

Så varför röster? Och vet de vad de pratar om? Någonstans läste jag att en människa tänker 100.000 tankar under ett dygn. Hur någon har kunnat räkna dem övergår min fattningsförmåga. Men okej, tankar svischar omkring där inne, åker synapsspårvagn. En del (en mycket liten del, som tur är, annars vorde det bara ett ofattbart kaos av röster inuti mig) har en röst, är en tanke som talar inne i mig. Det är någon som ser ut som jag. Eller, som ser ut som min inre bild av mig själv. Det är inte riktigt samma sak. Jag kan få syn på mig själv i spegeln, eller på ett foto, och undra varför jag inte ser ut som jag gör. Det är samma sak med rösten, den tillhör ett uppdiktat jag. I den världen har jag en begränsad rörelsefrihet. Jag kan påverka tankarna, rösterna, men bara till en viss grad. Ibland lyssnar de inte alls. Ibland protesterar de. Och ibland är de tysta. När de vill vara jobbiga grälar de, eller så talar de i mun på varandra. Jag har märkt att det bästa sättet att umgås med dem är att flyta med, låta dem vara, ge dem lite tuggmotstånd ibland, och ge dem tid. Kanske är det frågan om en slags symbios. De kan inte existera utanför mig, eller utan mig. Jag skulle vara en tom och helt instinktsdriven varelse utan dem.

Behöver vi varandra? Det är svårt att säga. Det är helt möjligt att jag inte skulle sakna dem om jag inte visste att de fanns. Om de aldrig flyttat in i mig. Men om de skulle tystna nu – det skulle nog kännas svårt. Svårt på ett depressionsframkallande sätt. 

Är de då jag? Det är en svår fråga. Jo, det måste de ju vara, vem annars? Men de är också sina egna, på något sätt som jag inte riktigt förstår, eller kan förklara. Kanske har vi inte kapacitet att begripa sånt här. Eller så är det bara jag som inte fattar, som inte klarar av att sätta ihop pusslet.